Stenkolet försatte Europa i ett färgrus | Per Högselius | SvD

I en understreckare i dagens SvD skriver Per Högselius om kolets historia nu när stenkolsbrytningen nästa upphört i Europa.
Det finns nu en utställning i Zollverein, Essen om kolets tidsålder. Han nämner också några böcker den första ”Coal: A human history” av Barbera Freeses och ”Carbon democracy” av Timothy Mitchell.
Det började som så mycket annat i Kina vid

Gula flodens bördiga dal intressera sig för det svarta bränslet, som kom väl till pass när skogen har huggits ned alltför snabbt och veden blivit för dyr – även om man på köpet fick en ny och betydligt otrevligare typ av rök, sot och aska än vad ved och träkol gav upphov till. Under Norra Songdynastin (960–1125 e Kr), firad av kinesiska historiker som den tekniskt och industriellt mest framstående av alla kejserliga dynastier, fullbordades denna förmoderna energiomställning. När Marco Polo besökte Kina något århundrade senare förbluffades han av hur kineserna lyckats skala upp sin energikonsumtion så till den grad att alla invånare, även de fattiga, kunde unna sig ett varmt bad minst tre gånger i veckan. Sådan hygien var en ouppnåelig lyx för vedeldande européer.

Sedan fortsätter det i England.

Under medeltiden hade London tidvis drabbats av akut vedbrist. Smeder, saltsjudare, ölbryggare och en del andra energislukare vågade sig då på att testa det alternativa bränslet stenkol, som skeppades ned längs kusten från klosterägda gruvor i Newcastleområdet. Det verkliga genombrottet kom efter Henrik VIII:s brytning med katolska kyrkan. Mellan 1536 och 1539 upplöste kungen landets alla kloster och konfiskerade deras besittningar, inklusive kolgruvorna. Gruvorna såldes sedan till privata köpmän, som genast tog sig för att kraftigt expandera kolbrytningen för att profitera på en alltmer skriande engelsk efterfrågan på energi. Under den elisabetanska eran (1558–1603) blev kol, nu tillgängligt i riklig mängd, den dominerande energikällan först i London och till slut i hela England.