I en intressant artikel den 18 maj i SvD så skriver Ervin Rosenberg om två inte så välkända författare, Leopold Kohr (1909–1994) och Olivier Rey (1964-).
Kohr skrev redan på 1950-talet detta i en tid med stor framtidsoptimism motsatta han sig detta kraftfullt dessa idéer och förordade hållbar nerväxt eller utveckling i små, lokala gemenskaper. För Kohr var storleken mänsklighetens största problem. Han skriver:
De som är unga i dag har ännu inte förstått att den makalösa förändring som har skett i vår tid inte handlar om arten av våra sociala problem, utan om deras storlek. I likhet med föregående generationer behöver de nå fram till insikten att det som står på spel inte längre är krig, utan storkrig; inte arbetslöshet utan massarbetslöshet; inte förtryck utan förtryckets omfattning; inte de fattiga, som Jesus sade alltid kommer att vara med oss, utan de fattiga människomassornas skandalösa storlek.
Mänsklighetens största problem, hävdade Kohr, är varken fattigdom, hunger, arbetslöshet, korruption, inflation, lågkonjunktur, ungdomsbrottslighet, energikris eller krig, utan storleken på dessa företeelser. I alltför stor mängd blir allting gift, som redan Paracelsus visste. ”Det tycks bara finnas en enda orsak till alla former av social misär: storlek”, skrev Kohr.
Varken kapitalismen eller socialismen hade några botemedel, ansåg han, eftersom stordriftstänkandet fanns inbyggt i dem båda, vi behöver demontera ner i stället för att bygga upp.
Under 2014 utkom en annan bok på franska vid namn ”Une question de taille” av Olivier Rey där Ervin beskriver titeln som är flertydig: ”une question de taille” betyder inte bara ”en fråga om storlek” utan också ”en synnerligen viktig fråga”.
Mellan 1957 och 2014 har världens tillstånd försämrats på område efter område: skolväsende, sjukvård, befolkningstillväxt, aldrig skådade migrationsvågor förorsakade av svält och förtryck. Konsumism, atomisering av samhället, politisk passivitet hos somliga, radikalisering hos andra och en allmän misstro mot politikernas möjligheter är de företeelsers som Olivier Rey skriver om i sin bok.
Ervin skriver ett viktigt stycke som jag tror många av våra läsare kan känna igen sig i då vi blir kallade pessimister och annat:
Kritiker av vanda föreställningar möts sällan av uppskattning, än mindre av erkänsla. Det tragiska med dem är inte att de hotar med undergångsvisioner utan att de sällan blir trodda, trots att deras förutsägelser inte sällan står på fasta grunder. Frågan om de är pessimister, stoiska realister eller nostalgiska bakåtsträvare spelar mindre roll: man lyssnar ytterst ogärna på dem. Man anser att deras förslag till förändringar av rådande tillstånd är orealistiska, alltför krävande och framför allt förlamande. Därför är de dömda att förbli papperskonstruktioner.
När jag läste detta så kom jag och tänka på denna ”Bok”. som visar hur storleken ser ut rent fysiskt.
Storleken har en förödande betydelse | Under strecket | SvD.
__________________
Loading...
Det där känner jag verkligen igen. Överallt pratas det om de stora problemen. Ibland t o med om det största av alla problem: det ekonomiska systemet av idag, det skuldbaserade penningsystemet….massproduktion av skit med inbyggda livslängder och vinstmaximering. Vårt ekonomiska system drivs av girighet. Girigheten är dess motor. Men INGEN vill lyssna på eller läsa om nya idéer för att lösa det gigantiska problemet. DET är verkligt tragiskt. Jag har försökt att peka på en svensk uppfinnares idé i snart 20 år. Det jag möter mest är ungtuppar, män som genast går till attack. Som om de inte kunde tåla att någon försöker komma med förslag på lösningar. Det mest komiska…för man måste se det så för att inte bli deprimerad är att de drar snabba slusatser, som inte stämmer och fortsätter sen att kritisera sina egna missförstånd.
I rapporten A Blueprint for Survival skriver den brittiska forskargruppen som sammanställde denna rapport att lika många måste dö som föds. Låter väldigt kontroversiellt. Men…den balansen finns ju i naturen…och vi ingår ju i naturen – så varför skulle det inte gälla oss? Enda anledningen att det inte är så är att vi har tillåtit ett delsystem att bli huvudsystem. Huvudsystemet är ju det ekologiska systemet…det ekonomiska systemet ska ju bara vara ett delsystem under – som ska inordna sig efter naturlagarna. Som alla vet så är det inte så. Detta måste vi ändra på.