Nyhetsmedia framför allt i USA påstår att ”peak oil är död.”! Om det är så, varför konsumerar då amerikanerna nu tio procent mindre än de gjorde under år 2007? Kan det vara så att höga energipriser, inklusive rekordhöga oljepriser under 2012, bidragit till att ekonomin stagnerat och efterfrågan minskat?
När man granskar BP:s World Energy Outlook från juni 2013, kan man undra över hur många journalister som begripit att 20 nationer i världen producerar 86% av världens olja! Eller vill inse att det är bara Irak, USA, och kanske Brasilien som lyckas öka sin produktion med 1 miljon fat per dag eller mer under de senaste åren?
Hur många vet, men framför allt förstår konsekvenserna av att Ryssland, som står för 50 % av vår import och har nått peakoil redan 1987, att Danmark och Norge som står för ca 40 % av vår import i stort sett befinner sig i fritt fall, där produktionen minskar med 7 % per år, efter ha nått maximal produktion (peakoil) redan 2001. Danmark har idag en fjärdedel kvar av sin olja, 10 år efter sin peakoil år 2004. Norge är något bättre lottad. Är det bara ASPO Sverige som känner oro inför vad som väntar? Hela vårt samhälle och vår skulddrivna tillväxtekonomi kräver flytande bränsle – främst olja! Och denna import kommer från tre länder som alla nått maximal produktion – peakoil!
Vår systerorganisation ASPO USA har granskat BPs ”World Energy Outlook” som publicerades i juni och inkluderar oljeproduktionen till och med 2012. På sida 7 ”complementary” finns en mycket utförlig tabell med kommentarer, som verkligen är värd att studera lite noggrannare, om man vill ha en översikt av den globala oljeproduktionen.
De tio mest framgångsrika oljenationerna producerar idag 64% av världens olja. Många har ökat sin produktion under 2012. Samtidigt har de flesta av dem som rankas i intervallet 11 – 20 fått se produktionen minska. Med en global oljeproduktion, som mer eller mindre legat på samma platå sen 2005, försöker nationerna i världen att driva på den ekonomiska tillväxten med hjälp av flytande naturgas (NGL), tightoil och biobränslen, vilket inte är helt enkelt.
BPs World Energy Outlook berättar om: 1) nationer som har passerat peakoil (se ”toppåret” med turkos fyllning), på grund av geologiska begränsningar (t.ex. Norge, Storbritannien, Danmark) eller andra skäl, och 2) nationer som ännu inte nått maximal produktion (peakoil).
Det verkar som om 10 nationer av 20 som ligger i topp har nått sin maximala produktion. Men några av dessa ökar produktionen tillfälligt, där USA är nationen som sticker ut, med sin ”tightoil”. Ryssland och Kina närmar sig peakoil just nu. Kina importerar trots detta redan 60 % av sin konsumtion, som ökar, medan USAs import minskar men är ändå 45 %.
Under år 2012, har tre icke OPEC-nationer ökat sin produktion med över 100.000 fat/dag och år, jämfört med 12 under år 2004, medan fyra icke OPEC-nationer upplevde nedgångar på cirka 100 tusen fat/dag och år, jämfört med två under år 2004.
Summerar man ihop allt, verkar den globala oljetoppen/peakoil ligga väldigt nära, men är inte här ännu, bara något försenad snarare än död, och förklädd genom att bl a flytande naturgas (NGL), shaleoil och oljesand finns med i BP:s redovisning över global oljeproduktion.
Efter en produktionsplatå under perioden 2005 – 2009, har oljeproduktionen vuxit tre år i rad, på grund av USA:s shaleoil, Libyens återhämtning och att OPEC-länderna kunnat öka sin produktion. Vi har tidigare skrivit om att ”peakoil inte är död.”
Tittar man framåt är det några nyckelteman som är tänkbara: Efterfrågan avtar, våldsamheter i Mellanöstern, ”resursnationalism”, kinesisk efterfrågan och att maximal export av olja inträffar enligt exportland-modellen.
Under tiden BP:s siffror utvärderas är det nog ingen idé att vänta på amerikanskt ”energioberoende”. Trots alla stora förhoppningar på amerikansk shaleoil, kommer inte framtiden innebära något överflöd, utan tvärt om bli en uppgörelse med en kommande brist på olja.
En sån här ”nyhet” är naturligtvis skrämmande läsning för de människor, som i vanlig ordning endast bekymrar sig om sin egen fiktiva och exergihungriga värld och som därför inte ser att det är just vår exergiförbrukning – oavsett sort! – som föröder den natur som är vårt livsrum.
För naturen är det bara som det ska vara, den har ju bara de resurser som den byggt upp med exergi från solen och kan inte annat än fungera enligt sina egna lagar och trots våra ihärdiga försök att trotsa dem.
Det är det som är människans stora dilemma; att inte förstå naturens begränsningar hur många illavarslande signaler om dess tillstånd vi än får. Och vår förmåga att misstolka dessa signaler ser heller inga gränser. Det verkar vara ”trial and error” som gäller här, eftersom vi inte ens vill förstå vårt problem teoretiskt, alltså m h a de naturlagar vi så mödosamt tillägnat oss.