Det skriver John Michael Greere i en bloggartikel ”What Peak Oil Looks Like”  översatt av vår bloggkollega Flute. Författaren John Michael Greere beskriver konsekvenserna av peakoil på ett något annorlunda sätt. Den stora definitiva katastrofen inträffar inte, utan i stället väntar en lång och obekväm pina för medborgare och samhälle, som varken kommer att erkännas eller knytas till post peakoil. 

John Michael Greers är inte ensam om dessa funderingar. Och jag håller i stort sett med honom. Några länder kommer att ligga före andra i händelseutvecklingen och tecknen på peakoil kommer i annan ordning. Allt sker inte samtidigt och i samma omfattning. Jag tror inte heller på någon kollaps utan mer som en allt mer tydlig ”rost och röta-utveckling” inom infrastruktur, politik, sjukvård, skola etc. Och det där med omskrivning och nyetikettering av händelser och företeelser i samhället kommer att breda ut sig allt mer bland politiker och media. Inte ens historien får vila i frid utan skrivs om till sin egen fördel.
Mycket av detta har redan inträffat och mer är på väg….

Media som söker snabba och häftiga avvikelser som tecken på konsekvenser av peakoil, lär nog få vänta. Michael Greere menar att makt korrumperar och medborgarna kommer inte att få veta sanningen, eftersom media och politiker inte tjänar på att förmedla tillståndet i samhället och vart vi är på väg.: ”Politiker och medias experter kommer inte att ha något att tjäna på att erkänna realiteten av och takten i vår nations nedgång, skriver M Greere.

Det paradigmskifte som vi nu är inne i blir en realitet först efteråt, när man tittar i backspegeln. Så var det med den stora depressionen på 1930-talet och så blir det även denna gång. Som sagt läs bloggen Flutes översättning av What Peak Oil  Looks Like.

Men bakom kulissen gömmer sig helt andra förklaringar, oroande för världsekonomin och dess möjligheter att kunna återhämta sig.

Detta är en bearbetad artikel av Gail Tverberg publicerad i ASPO USA för någon dag sedan, om vad som kan tänkas ligga bakom Saudis utspel och ovilja att bibehålla och öka sin oljeproduktion. Hon sitter i redaktionen för The Oil Drum och även har en egen blogg Our Finite World.

Misstankar finns att Saudi inte förmår att öka sin produktion längre, att Saudi helt enkelt nått maximal produktion och nått peakoil. Eller att Saudi hamnat i ett skruvstäd och tvingas att hålla uppe priset med ett lägre utbud för att undvika att drabbas av ”den arabiska våren” vilket hänt Egypten, Tunisien och Jemen.

Professor Kjell Aleklett, Globala Energisystem vid Uppsala universitet, har ända sen  ASPO grundades för 10 år sedan hävdat, att när världens dominerande oljeproducent Saudiarabien peakar, då peakar samtidigt tillgången på olja i världen. Med omfattande konsekvenser för samhällsekonomin och välfärden.

Produktion av olja och export

Figuren till vänster visar att Saudiarabien inte har ökat sin produktion under många år. Samtidigt har landets oljeförbrukning ökat snabbt. Kombinationen innebär att oljeexporten redan har börjat minska. Vi har i tidigare skrivit om Export-landmodellen på ASPO, som är en tickande bomb!

Saudiarabien säger att dess råoljekapacitet är 12 miljoner fat per dag. I själva verket har råoljeproduktion aldrig överstigit 10 miljoner fat per dag under de senaste åren, enligt MKB-data. Kanske har produktionen varit över 9.900.000 fat per dag i augusti 2011, men detta har ännu inte bevisats.
Samtidigt hävdar Saudi att man tillfört produktionskapacitet, de senaste 5 åren, genom att nya oljekällor öppnats. Trots detta så pekar allt på att nedgången i produktionen varit 5 till 6 %. Med en satsning på naturgas de kommande åren hoppas Saudi att man ska hindra produktionsbortfallet av olja. Men detta räcker inte utan det verkar som om vi börjar se en  fortsatt nedgång i produktionen under de närmaste åren. Sannolikheten är också stor att den sjunker snabbt.

Saudis ekonomi, enligt CIA World Factbook, är helt beroende av exportinkomster från olja:

”Oljesektorn står för ungefär 80% av inkomsterna i budgeten, 45% av BNP, och 90% av exportinkomsterna. Saudiarabien försöker stärka den privata sektorn för att diversifiera sin ekonomi och kunna anställa fler saudiska medborgare. Diversifiering sker med fokus på kraftgenerering, telekommunikations, naturgasprospektering, och utveckling av den petrokemiska industrin.” Men satsningarna är inte så imponerande.

Saudiarabien är världens största producent av avsaltat vatten (24 miljoner kubikmeter per dag ). Tills nyligen användes olja eller naturgas vid 90% av avsaltningsanläggningar. Saudiarabien har ett kraftigt subventionerat jordbruk, men planerar att helt förlita sig på import av livsmedel år 2016. Om ett ökenland som Saudiarabien försöker att odla sin egen mat, eller är beroende av import av mat, så går det åt en hel del olja för att ge mat till 26 miljoner människor.

Den mycket höga oljeförbrukningen i Saudiarabien kan ses i detta diagram. Där jämförs Saudi per capita konsumtion av olja med den i USA, Frankrike och världen totalt. (Frankrike visas som typiskt för länderna i Europa.)

Analytikern Paul Sankey på Deutsche Bank uppskattar att Saudiarabien nu behöver ett pris på 92 dollar per fat för att nå ett skattemässigt nollresultat i landet på grund av allt större sociala utgifter för sina medborgare. En nivå som stigit från 60 dollar fat år 2008.

Läs oxå i bloggen Cruel Crued om seminariet med NOG anordnat av Energimyndigheten, Energipriser i en osäker värld.

Svd skriver oxå om de förändringar av exportvolymerna, som pågår från Saudi och Mellanöstern och hur de påverkar lönsamheten för flottan av oljetankers.

Den nuvarande oljekrisen är inte en chock, enligt Rubin – det är den nya verkligheten. Han räknar med hög arbetslöshet, stängda nationsgränser, minimala statliga stimulanspaket och sänkta offentliga utgifter. En värld utan ständig ökad oljeförbrukning är en värld utan tillväxt. Om Kina får en fortsatt ekonomisk tillväxt (och det tror han ) så sker det på bekostnad av USA:s och OECD:s ekonomier, som då måste krympa. Kort sagt: Vi befinner oss i en nollsummevärld.

Dag 2 inleddes med Robert Hirsch, författare till Hirsch-rapporten från 2005. Han  konstaterade att vi inte har ett energiproblem på kort sikt, utan vi har problem att få fram flytande bränslen. På längre sikt menade Hirsch att förnybar energi är lösningen.
Den nuvarande oljeproduktionen, som legat på en platå sen 2004, kommer att falla inom 1-4 år. Rob Hirsch tror att ransonering kommer att bli svårt att genomföra och ser framför sig en lösning, där gasformiga bränslen görs flytande (X-to liquids). Idag har vi investerat och låst fast oss i maskiner, utrustning och en infrastruktur som kräver flytande bränslen. Däremot tror Rob Hirsch att elektrifiering av transporterna är en långsiktig lösning.

Vi kommer att få uppleva samma oljechock som 1973 och 1979 tillsammans med panik, varubrist, inflation, lågkonjunktur och arbetslöshet. När konsekvenserna av peakoil/oljetoppen sjunker in i medborgarnas medvetande kommer klimatförändringarna att blekna bort i betydelse för många människor.

Robert Rapier som skriver i  R Squared Energy Blog gav sin syn på energisituationen i världen. Vi ligger kvar på en produktionsnivå på 85 milj fat per dag vilket inkluderar alla flytande bränslen inkl etanol, NGL shaleolja, mfl. Han noterar att för de flesta människor finns inte peakoil i sinnevärlden och att de flesta tror att det finns en lösning ”därute”.

EROEI-faktorn blir allt sämre globalt för alla fossila bränslen. Många biobränslen har endast en EROEI omkring 2:1 och kommer därför aldrig kunna ersätta oljan. Rapier tror att CO2-utsläppen kommer att öka pga av stor efterfrågan på olja och andra fossila bränslen i utvecklingsländerna.

Ken Zweibel är chef för George Washington University Solar institutet. Han har arbetat med solceller i 30 år. Solen är en enorm resurs menar han, därför är solceller och elektrifieringen av transporter en del av vår långsiktiga lösning. Enligt Ken, har moderna PV-system en återbetalningstid på 1 till 2 år enligt EROEI-beräkningar. Med tanke på att solcellernas effekt försämras så långsamt, kan dagens solpaneler fungera i mer än 50 år. En stor fördel med solceller jämfört med andra system är de mycket låga drift-och underhållskostnaderna, som kan vara så låga som 1 cent/kWh.

Wes Jackson från The Land Institute var huvudtalare under dag 2. Han riktade uppmärksamheten på en annan icke-förnybar resurs som ofta tas för given: ”Marken är viktigare än olja”, sade han, och betonade att: ”Den dagen kommer när vi tvingas sluta behandla jorden som skit.”
Enligt Jackson är ett av problemen med det moderna jordbruket den höga energiförbrukning som bl a förstör de kulturella familjebanden genom att antalet personer som driver ett jordbruk minskar. Han tror man måste vara med från barnsben för att kunna driva ett jordbruk.
På Land Institute försöker de förhindra storskalig erosion av matjorden i jordbruket genom att utveckla perenna/fleråriga grässorter så att fälten inte behöver plöjas. Gräs står för 70% av människors kalorier, i första hand ris, vete och majs. Land Institute har utvecklat, en flerårig vetesort ”Kernza” vars rötter är 10 gånger större än ettåriga sorter. Nu arbetar de på att ta fram fleråriga sorter för solrosor, ris och majs m fl.

Wes menar att vårt nuvarande kemikaliejordbruk är det största hotet mot biologisk mångfald. Och att vi borde titta på markens organismer och hela ekosystemet efter lösningar.
Han tror att vi kan bygga ett jordbruk som är mer liknar ett naturligt ekosystem om vi kunde få bort de institutionella hinder som bromsar den utvecklingen.

En sammanfattning av dagen:
-Den nuvarande oljekrisen är inte en chock – det är den nya verkligheten.
-Energieffektivitet är nästa stora investeringsobjekt.
-Solenergin är en enorm resurs – Sätt igång!
-Ingenting är mer värdefullt än ”Negawatt”.
-Peak Oil är starkt kopplad till fattigdom. Liksom socialtjänsten förskjuts inriktningen från att fördela överflöd till att hantera knapphet.
-Matjord är en icke-förnybar resurs.

Hela konferensen Peak Oil-Energy-The Economy, Truth in Energy finns på The Oil Drum: Dag 1 och  Dag 2

Fler skulle behöva sätta sig in i befolkningsutvecklingen och lyssna på Hans Rosling och studera FN:s prognoser lite närmare. Befolkningsökningen är under kontroll och den kommer att plana ut på 9-10 miljarder år 2050. Och detta kan vi som sagt inte påverka speciellt mycket. Det handlar om ren och skär befolkningsstatistik kombinerat med matematik. Och enbart plus och minus.

Hur många barn föds idag per familj och hur ser åldersfördelningen ut i världens länder. Likt Joe Labero trollar Hans Rosling i direktsändning fram en utveckling med hjälp av några grafer och förstorade olikfärgade spelpjäser från ”Fia med knuff”. Och vips försvinner oron och allt blir både hoppingivande och trovärdigt.

Dock med en viktig förutsättning som Hans Rosling valt att lämna utanför och inte finns med i kalkylen. Fortsatt tillgång på naturresurser främst fossil energi och olja! Hur troligt är detta?

Med andra ord full respekt för Hans Rosling, men ska vi i fortsättningen seriöst diskutera befolkningsökningen är det hög tid att väga in möjligheterna till fortsatt global ekonomisk tillväxt och det faktum att den förutsätter obegränsat med energi och andra naturresurser, som inte kommer att finnas ?

Vi har nått maximal produktion av olja i världen och ligger och balanserar på en platå sen många år. Vi skymtar redan oljegastoppen för att inte tala om en begynnande brist på mineraler, där knappheten på sällsynta jordartsmetaller redan är uppenbar och besvärande. Vattenfrågan i världen är akut och fisket den viktigaste näringskällan av proteiner för länderna i Syd är inte bara hotad, utan har kollapsat. Löser vi inte dessa globala katastrofer lär nog varken FN:s kalkyler eller Hans Roslings optimistiska grafer vara till någon hjälp.

Tidningen Effekt har också skrivit om befolkningsökningen. Jag har tidigare på SVT:s klimat och energiblogg skrivit om detta och Hans Rosling.

Afrika har gjort det omöjliga möjligt.

Befolkningsfrågan en framgångssaga.

Svenska Dagbladet har oxå skrivit om befolkningsökningen.

Nu träder geologen Jean Laherrère in i bilden och ger svar på tal och plockar isär David Yergins optimistiska analys, bit för bit. Det sker i en intervju i Le Monde gjord av Matthieu Auzanneau. Invektiven haglar i en hövlig resonerande ton. Det är mycket som avslöjas både om Daniel Yergins till synes fläckfria förflutna och hans minst sagt miserabla kontroll av sina källor. Något som annars brukar vara ett signum för bra amerikanska författare. Vi får också en lektion om shalegas och varför denna, på synnerligen tvivelaktiga grunder, har lyfts fram och förutspås göra USA självförsörjande på olja. 

Läs mina två tidigare inlägg om affären Yergin vs ASPO.

Jean Lahereère, tidigare teknisk utvecklingschef och geolog på franska oljebolaget Total och en av grundarna av ASPO år 2002, tillsammans med Colin Cambell.

Daniel Yergin är förutom en omtalad författare och Pultizerprisvinnare också vice ordförande i IHS. Ett betydelsefullt informations- och managementbolag inom ekonomi och energi som anses vara knutet till de stora amerikanska oljebolagen.

Journalisten Matthieu Auzanneau påpekar att Daniel Yergin utelämnar en viktig sak när han beskriver nuvarande oljesituation: konventionell oljeproduktion (den klassiska flytande oljan, sk. crued oil, som utgör 80% av den nuvarande råoljetillförseln) nådde sin absoluta topp (peakoil) 2006. Detta förutspådde Colin Cambell och Jean Lahereère redan 1998.

Daniel Yergin: ”För varje fat olja som producerades i världen, mellan åren 2007 till 2009, hittades 1,6 fat nya oljereserver”.

Jean Laherrère: ”Daniel Yergin citerar officiella och politiska uppskattningar som publicerats i Oil & Gas Journal och av BP. Enligt dessa siffror var de globala oljereserverna i 1253 miljarder fat (Gb) under år 2007 och 1333 GB  år 2009, efter att ha lagt till 72 GB av ”extra heavy”- Orinoco olja som upptäcktes i Venezuela … i slutet av 1930-talet.
Vad som är häpnadsväckande med detta är att Yergin bortser från hemliga siffror från sin eget bolag IHS. Dessa siffror ser ut så här. Notera att de inte inkluderar ”extra heavy”- Orinoco olja!

Verkligheten, som inte David Yergin berättar om, är att för varje producerad fat olja har mindre än 0,5 nya fat upptäckts. Inte 1,6 fat! Och så har det varit i över 25 år.”

Daniel Yergin: ”Ett exempel [på revolutionerande teknik] är det ”digitala oljefältet”, som använder sensorer i hela området för att förbättra oljedata och kommunikationen mellan fältet och företagets teknikcentrum. Om den tekniken sprids och används skulle den kunna det hjälpa till att återupptäcka en enorm mängd ytterligare olja över hela världen. En uppskattningen visar på ytterligare 125 miljarder fat, vilket nästan motsvarar nuvarande oljereserver i Irak. ”

Jean Laherrère: ”Det är för närvarande ganska inne att tala om ”digitala oljefält” för att imponera på investerare. Hittills har jag inte stött på några mogna oljefält som kraftigt ökat sina reserver med hjälp av denna teknik. Att låtsas kunna öka oljereserver med 125 Gb, tack vare denna teknik är inget annat än önsketänkande. Och går på tvärs mot alla seriösa studier.”

Hur kan man öka storleken på utvinningsbara reserver i ett oljefält? ”Först och främst, finns det sekundära tekniker för utvinning: vatten och gas används och sprutas ned  för att på så sätt hålla upp tycket i borrhålen. Detta är redan praxis och används från början på alla nya oljefält.
Sen används tertiär utvinning (eller EOR, för ”ökad oljeutvinning”) för att ändra egenskaperna för vätskor: termiska metoder (med hjälp av ånga), kemiska eller injektion av oljelösliga gaser som koldioxid.

Det är i USA som EOR är mest utvecklad. Och ändå har antalet EOR-projekt minskat från cirka 500 under år 1986 till endast 200 år 2010. De gav 600 tusen fat per dag (BPD) 1986. Från år 1992 till 2000 har de legat på en nivå omkring 750 tusen fat. Under 2010 producerade de inte mer än 650 tusen fat, och detta trots höga oljepriser och generösa lättnader av miljöregler under Bush-eran.

Tekniken kan inte göra någonting för att ändra geologin för en oljekälla! Oljan kan bara produceras snabbare och därigenom påskynda nedgången av produktionen i mogna oljefält. Ett exempel: den pålitliga produktionen avtar hastigt vid det gigantiska mexikanska Cantarell-fältet i Mexikanska Golfen. Där har man använt kväveinjektioner för att utvinna stora mängder olja på kort tid.

Graden av ”återvinning av ett oljefält” beror framför allt på de egenskaper fältet har och den vätska/olja som den innehåller. Den kan vara så hög som 80% för sandsten eller mycket porös kalksten, och kanske inte överstiga 1% för en tät oljekälla med isolerade fickor. ”

Daniel Yergin: ”En studie av US Geological Survey visade att 86 procent av oljereserverna i USA inte var det man trodde när oljekällan upptäcktes utan ändrades allt eftersom utvinningen och utvecklingen fortskred. ”

Jean Laherrère: ” Här är bevis på att de antagna och bekräftade reserverna i USA inte ökar. Under den senaste tioårsperioden, enligt US Department of Energy, är antalet upprevideringar av USA:s oljereserver ungefär lika stora som nedrevideringar.” [pdf, see column 2: "net revisions"].

Vad får Daniel Yergin att tro någonting annat? I USA rapporteras oljereserver enligt de regler som införts av SEC för Wall Street. Från år 1977 till 2010 krävdes att oljebolagen bara fick rapportera ”bevisade” reserver som var direkt tillgängliga från brunnar som redan var i produktion. SEC förbjöd rapporteringen av reserver som kallas ”troliga” och som fanns i närheten av dessa brunnar, även om sannolikheten för olja i dessa brunnar var mycket hög.

Denna missvisande regel var utformad för att skydda bankirer och finansiärer. Om en oljeproducent gick i konkurs, ingick bara de producerande brunnarna i konkursboet. Denna mycket snäva definition var allt annat än tillförlitlig för att fastställa oljereserver. Den ledde till en underskattning av de faktiska reserver i amerikanska oljefält i början av produktionen och deras senare systematiska uppgradering.

Ta till exempel Kern River-fältet i Kalifornien. Sedan år 2000 har produktionen från detta gamla oljefält minskat stadigt. Dock ökade antalet reserver för Kern River från 318 miljoner fat år 2000 till 542 miljoner fat under 2010. Denna fantastiska tillväxt berodde på det faktum att mellan 2000 och 2010 sattes ytterligare 560 nya brunnar i produktion (men kunde inte hejda förlusterna för Kern River)!
Ett oljefält kan bara utvärderas korrekt om summan av både bevisade och sannolika oljereserver redovisas. Denna metod, som kallas EPS, används nu överallt i världen och jag var med och utvecklade detta system under 1997. Överallt … utom i USA.

Tillväxten i USA:s oljereserver som Daniel Yergin hyllar har ingenting med teknikutveckling att göra, utan beror på en felaktig metod att beräkna oljereserver som beslutats av SEC och använts fram till 2010.

Dessutom har SEC sen 2010 svängt från den ena ytterligheten till den andra. Det görs nu uppskattningar av bevisade reserver, inte bara utifrån producerande brunnar, utan enligt en utvärderingsmodell av hela områden och som företagen kan hålla hemliga! Denna nya metod medverkar till alla typer av överdrifter och missförhållanden, något som har kritiserats av bl a New York Times.

Den nya SEC-regeln innebar också en kraftig ökningen av USA: s redovisade reserver av skiffergas. Återigen har detta inget att göra med införandet av ny teknik som är revolutionerande eller ny. I själva verket har både horisontell borrning hydraulisk fracturing (krossa sten) använts i 30 år.

Daniel Yergin ljuger om oljereserver, precis som Grekland har ljugit om sina underskott. Jag vill också varna! I en värld med oljeenergi finns det inga regler, förutom att tjäna pengar, och det finns inga domare!

Slutligen, en liten bakgrund. År 2005 publicerade Daniel Yergin en ledare i Washington Post där han redan hånade pessimisterna, och där han förutspådde att år 2010 skulle den globala oljeproduktionen ha kapacitet att öka med 16 miljoner fat om dagen, från 85 till 101 Mb/ d. Sedan dess har den globala produktionskapaciteten stannat på en platå på ca 86 Mb/d.

Du borde gå tillbaka och läsa själv, Daniel Yergin!” avslutar Jean Laherrère.