Den femåriga fantasin är slut, eftersom allt detta monetära skattetrixande (dvs. snedvridningar) inte tar itu med de verkliga problemen och obalanserna i ekonomin. Det enda, som de möjligen kan göra, är att öka storleken på nästa kollaps. I fem långa år har vi fantiserat som om vi kunde återvända till ”tillväxt” utan att vidta åtgärder eller ändra något. Fantasins kärna är konsensus av sk ”seriösa ekonomer.” Det vill säga de som antagits till prästerskapet av doktorerande ekonomer, som skyddas av sin akademisk position eller statliga befattningar: vad vi led av under 2009 var inte kollapsen av belånade ”kompisfinansieringar” mellan stater, utan en tillfällig minskning av ”tilltagande efterfrågan” och produktionskapacitet. Nicole Foss har läst Charles Hugh Smith och säger : ”Jag håller med. Vår pseudoåterhämtningen har gått ungefär så långt som är möjligt. Allt vi har gjort under fem år är att den underliggande situationen betydligt mer överansträngd och mycket farligare. Wall Street har dragit stor nytta av gratispengar, men Main Street har däremot upplevt ett pågående haveri. Vi har urholkat vårt ekonomiska system, och blåst upp vår globala ekonomi till att bli en jätte-Enron. Bubblor utan kvarvarande inre substans kan kollapsa mycket snabbt.”
Lösningen som de ekonomiska häxdoktorerna drev igenom, var enkel: byt tillfälligt utebliven privat efterfrågan med statligt finansierad efterfrågan (offentliga utgifter) och översvämma det nedsatta finansiella systemet med likviditet (dvs. gratispengar) och öka incitamenten att låna pengar.
Med andra ord, lösningen från ”seriösa ekonomer” var att överföra, all intjänad ränta från spararna till bankerna och driva på hushållen att köpa mer av låg kvalitet så kallat skräp från Asien på kredit. Denna expansion av efterfrågan, (köp mer av vad som helst då ”seriösa ekonomer” inte skiljer på 13 par skor och ett enda byte av skor – och att de älskar att bygga ”vita elefanter” i mitten av ingenstans), skulle driva på företag att låna pengar från banker (det är bra eftersom bankerna kommer att tjäna pengar, och ”seriösa ekonomer” vill att bankerna ska dra in enorma vinster för att hålla den finansiella sektorn frisk) och samtidigt utöka sin verksamhet och sina löner.
Inget av detta gjorde någon skillnad, naturligtvis, eftersom de ”seriösa ekonomerna” helt missförstått problemet. Ledstjärnan för vetenskapen är det förutsägbara och repeterbara resultatet. Ändå misslyckades ”seriösa ekonomer” med att förutse både 2008 års globala finansiella härdsmältan och misslyckandes med sin keynesianska ”nyreligiösa” politik: nollräntor, obegränsad likviditet som driver hushåll och företag att låna mer pengar.
Hur man än vrider och vänder på saken, dessa meriter motiverar knappast att se på nationalekonomi som en vetenskap. Den är i bästa fall en pseudovetenskap. Antalet astrologer, som förutspådde finanskraschen 2008, överstiger flerfalt antalet ”seriösa ekonomer” som gjorde det, men prästerskapet hävdar fortfarande sin vetenskapliga status.
Lägg sedan till den vanföreställning som ”seriösa ekonomer” har mot ett Status Quo till minskningar av sin skumma verksamhet och du inser att ”fantasin som den enda lösningen” endast var att trycka tusentals miljarder dollar och ge ”stålarna” till regeringen och finansiärer. Fem år senare, har ”tillväxten” varit mycket blodfattig och svag. Ingen ärlig iakttagare kan förneka det faktum att den ”återhämtning” som åstadkommits är så bräcklig och beroende av gratispengar att någon normalisering inte kommer. Som att höja räntan, att Federal Reserve slutar med kvantitativa lättnader (QE-program) och regeringen minskar de federala underskottet från 600 miljarder dollar till 200. Detta skulle omedelbart försätta ekonomin i en djup recession och utlösa en kollaps av värdet på aktier och obligationer.
Absolut ingenting gjordes för att ta itu med de strukturella orsakerna till den ekonomiska härdsmältan och urholkning av medelklassen och spridningen uppåt. Blev något gjort för att vända de stigande kostnaderna för högre utbildning? Nej – krisen tapetserades över av den federala regeringen, som tog över mycket av den industri som de livegna studielåneskulderna innebär. Och det kallar man en lösning?
Hur var det med den finansiella reformen? Vad exakt gjorde den 2319-sidiga monstret på korrupt federala makt. Vad åstadkom ”Dodd-Frank Wall Street Reform och konsumentskyddslagen” egentligen ? Har de avskaffat ”too big to fail banker” eller gav den bankerna helt enkelt en möjlighet att blomstra på konsumentens bekostnad?
Och hur är det med den 2074-sidiga ”Affordable Care Act (ACA), a.k.a. ObamaCare”? Gick det att åtgärda de underliggande problemen med en sjukreform? Nej – det har helt enkelt skapat fler uppenbara snedvridningar och ett bidrag till oförsäkrade att gå med i ett uppsvälld monster som kallas sjukförsäkring och som snabbare på konkursen för hela systemet,
Juvelen i den keynesianska religiösa kronan är ”förmögenhetseffekten” som skapats genom den spektakulära uppgång på aktiemarknaden. Ingenting som en fördubbling av aktievärdet kan fä alla att känna sig rikare och mer benägna att spendera, spendera, spendera – hoppsan, utom det översta 5% av hushållen, som äger tillräcklig med ekonomiska tillgångar för att inte ens bry sig. Denna spektakulära uppgång är förmodligen baserad på företagens vinster, som har skjutit i höjden och nått nya rekord. Ungefär 11% av USAs BNP (bruttonationalprodukt) är nu företagsvinster.
Ungefär 11% av landets BNP (bruttonationalprodukt) är nu företagsvinster
Hur kunde företagens vinster skjuta i höjden med en sådan svag ekonomisk tillväxt? Det finns flera orsaker som sällan tas upp.
1. Den svaga amerikansk a dollarn ökat kraftigt tack vare intjänade vinster utomlands, när de redovisades i dollar. År 2002, 1 euro i vinst som ett amerikanskt globalt företag tjänade motsvarade 1 dollar i vinst när konverterades till amerikanska dollar. Samma 1 euro vinst svällde till 1,6 dollar för några år sedan och ger fortfarande 1,37 dollar i vinst idag. Denna 37% premie bygger inte på att vinsten är högre utan på valuta arbitrage.
Med tanke på att de flesta amerikanska globala företag tjänar 50% eller mer av sin försäljning och vinst utomlands, är detta en enorm faktor för stigande vinster.
2. Federal Reserves flod av gratispengar sköljde över hela världsekonomin, initierade det en orgie av investeringar och konsumtion på tillväxtmarknader. Några procent av FEDs gratispengar strömmade till amerikanska företag, som har kompenserats för en svag inhemsk försäljning med stark tillväxt på tillväxtmarknaderna.
Båda dessa villkor riskerar att upphöra och vändas till det motsatta. FEDs blygsamma åtstramning av likviditetsströmmarna utlöste nästan en kollaps på tillväxtmarknaderna, och den amerikanska dollarns svaghet är baserad på en stigande yen och euro. Med tanke på de systemproblem som råder i Japan och Europa, kan denna femåriga trenden vända.
Två andra faktorer förtjänar att omnämnas. En del av de här företagens vinster är resultatet av tvivelaktig bokföring, inte faktiska resultat. En stor del av ökningen av lagren kan hänföras till företags återköp, där företagen lånar miljarder dollar för nästan ingenting och sedan köper tillbaka sina egna aktier, till högre aktiekurser. En sammanfattning av denna femåriga fantasi med gratispengar som skulle fixa alla snedvridningar och systemproblem går mot sitt slut. Varför kan inte fantasin springa på för evigt? De finns två ord som svar: avtagande avkastning. Att dela ut ”subprime-billån” fungerar till en början, eftersom det drar efterfrågan framåt: alla som vill eller behöver en ny bil köper den nu, i stället för att vänta med köpet ett år eller två. Så småningom kanske marginalköparna får sämre ekonomi och efterfrågan faller, och dessa snedvridningar orsakar en ännu större kollaps av efterfrågan på nya bilar.
Detta mönster, att avkastningen minskar avkastning på grund av alla falska korrigeringar, finns i alla vinklar och vrår i den globala ekonomin. Att tapetsera över strukturella problem med gratispengar fungerar ett tag, men detta monetära/ skattetrixande (snedvridningar) kan aldrig rätta till på de verkliga obalanserna och problemen i ekonomin. Allt de möjligen kan åstadkomma är att öka storleken på nästa kollaps.
Detta inlägg har skrivits av Charles Hugh Smith på bloggen Of Two Minds
Martin, är det inte väl överförenklat att pådyvla endast ”seriösa ekonomer” ansvaret för tillståndet i världens ekonomi. Som du själv påpekat kommer ju mycket att hända framöver, oavsett vad vi själva vill och det beror ju på det tillstånd världen – genom vårt eget agerande – befinner sig i och som de flesta varken ser eller förstår. Den viktigaste parametern är ju vårt stora antal, drygt sju miljarder exergihungriga människor som genom sitt gemensamma tryck på naturen inte kan annat än kraftigt överbelasta denna.
Dessa fakta finns hela tiden och påverkar negativt livet på planeten på samma sätt som en läcka i ett fartyg gör att det inströmmande vattnet får detta att sjunka allt djupare i havet. Detta scenario tillhör den fysiska verkligheten och för att inte behöva se denna alltför tydligt gör vi därför om problemet till en fråga om ekonomi. På det viset ger vi oss själva illusionen att våra problem går att lösa, för utan ett hopp att hänga upp vår tro på går vi under.
Men vad kommer då att hända i den verklighet som inte bryr sig om våra illusioner? Genom vår övertro på oss själva som ”skapelsens krona” och jordelivets viktigaste varelse har vi lyckats undgå att se naturens avgörande och oumbärliga roll på planeten. Det är den som bestämmer utvecklingen på planeten och det är vårt grymma öde att tro oss kunna styra den efter våra önskemål. Vi har utan egen förskyllan skapat den värld som också kommer att förpassa oss härifrån.
Visst är det förenklat, men utan dessa ”seriösa ekonomer” neoklassiska ekonomer med Keynes som föredöme, så undrar jag om vi hamnat där vi är idag, på radens av en finansiell kollaps i en välfärd med några procent stormrika medborgare och en kader överskuldsatta medborgare som knappt klarar att skaffa mat för dan. Medelklassen har i många länder suddats ut, och det är speciellt tydligt i USA. Men tendensen är tydlig även inom EU och Sverige.
Fortfarande regerar dessa neoklassiska ekonomer sk ”seriösa ekonomer” från t ex Handels, som inte har en aning om vad det kommer att innebära att ratta runt en ekonomi i recession och deflation. Det oroar mig!
Robban, Martin
Tveklöst är det så att det finns ett kunskapsparadigm kring ämnet ”makroekonomi” och ”nationalekonomi” som kan beskrivas som dogmatiskt. Om du inte demonstrerar din rätt-trogenhet mot detta paradigm/denna dogmatism, så bjuds du inte in i samtalet. Ekonomer inom den Österrikiska skolan har påtalat detta i alla tider, liksom, under senare tid miljörörelsen. Michael Rowbotham (ekonom ur Österrikiska skolan): ”The surest way to ruin a promising career in economics, whether professional or academic, is to venture into the ’cranks and crackpots’ world of suggestions for reform of the financial system.”
Även jag både ser och oroar mig (mest med tanke på mina barn och kommande generationer) för konsekvenserna av den kommande ekonomiska kollapsen. Men vår överbelastning på naturen är och förblir vårt stora dilemma och lösningen på detta måste sökas i kunskaper om naturens villkor och dit hör inte ekonomi. Det är termodynamiken som är nyckeln till förståelsen av det som gäller i naturen.
Den moderna människan har levt så länge i en falsk verklighet av ständigt mer energi att vi numera tror att detta är Verkligheten. Vi tycks inte förstå gränser, helt enkelt. Och det får vi nog tillskriva vår genetik, för vi har aldrig någonsin stött på gränser tidigare. På stenåldern var världen för oss oändligt stor och det tror vi tydligen fortfarande, vilket visas av dels ekonomisk-tillväxt-syndromet och resursexploateringen. Sen tycks vi också tro att vi kan fortsätta så här utan att naturen reagerar på våra påhitt. Men vi har aldrig tidigare kunnat exploatera naturen så mycket som vi gör idag så konsekvenserna kan bli överraskande, speciellt om man lever i den falska verkligheten.
Mats, på tal om dogmatism mm. Det är säkert som du här säger, men ett mycket större problem är tveklöst att om man vill prata termodynamik och objektivt placera människan där hon hör hemma, dvs inte i toppen av allting utan nere bland alla andra djur så bjuds man inte heller in i samtalet. Här har vi ju den ultimata orsaken till att vi inte ens kan få syn på vårt stora dilemma och glatt fortsätta som förut.