Sveriges självförsörjning av mat sjunker mer än något annat land!

För några månader sedan diskuterades äntligen Sveriges minst sagt undermåliga krisberedskap. Det skedde den 31 oktober 2013, då en delredovisning  lämnades  av enmansutredningen: ”Konkurrenskraft och utvecklingsmöjligheter för svensk jordbruks- och trädgårdsproduktion”. Sven Lindgren, statsvetare, förbundsordförande i Civilförsvarsförbundet samt i Hushållningssällskapens Förbund var kritisk till att Sveriges politiker inte tar den sjunkande självförsörjningsgraden på allvar. Det gäller både inriktning och mål för det svenska jordbruket. Bland annat saknas sårbarhetsaspekten vid avspärrning, naturkatastrofer och framför allt en kommande brist på olja. En diskussion som dessvärre ebbade ut tämligen omgående. Sorgligt bortglömd och förbisedd av gammalmedia.Sven Lindgren konstaterar att ”Inget annat land har haft en så kraftigt sjunkande självförsörjningsgrad som Sverige de senaste åren”.

Sven Lindgren– Man måste hitta en balans mellan kostnader för förberedelser inför ett eventuellt krisläge å ena sidan och nyttan med det å andra sidan,  som tycker att någon statlig myndighet bör ges ett samlat ansvar för vår försörjningsberedskap.

Han menar att det även handlar om att informera invånarna om hur livsmedels­försörjningen går till i händelse av kris.

– Staten bör ge ökade uppdragsmedel för information till allmänheten och ställa mer preciserade krav på kommunerna att ta med försörjningsfrågorna i sitt geografiska områdesansvar, tycker han.

Cecilia Widegren, moderat riksdagspolitiker och vice ordförande i försvarsutskottet håller med om att diskussionen om självförsörjning är en viktig framtidsfråga, framförallt med tanke på klimatförändringarna. Däremot anser hon, tvärtemot Lindgren, att Sverige har en tillfredsställande självförsörjningsgrad.

I SvD Brännpunkt skriver Gunnar Rundgren och Ann-Helen Meyer von Bremen ”Ökad konkurrenskraft är inte svaret. Det finns ingen riskanalys för hur jordbruket ska klara kraftigt ökade energipriser, klimatpåverkan eller andra stora framtida förändringar som påverkar vår livsmedelsförsörjning.”

ASPO Sverige har under många år försökt väcka opinion för den tveksamma krisberedskap som råder i Sverige inom jordbruk och livsmedelsproduktionen. Vi har efterlyst en plan B med tanke på den brist på fossilt bränsle, som väntar oss. Våra tre oljeimportländer, som levererar 90 % av vårt fossila bränsle, Danmark 15 %, Norge 25 % och Ryssland 50 % har alla nått maximal produktion. Efter år 2020, om 7 år, upphör Danmark att exportera olja (behöver den själva) enligt den egna myndigheten Oljedirektoratet. Norge några år efter!

Och det värsta av allt – utan olja ingen mat, då vårt industriella kemikaliejordbruk kollapsar utan olja. Förutom att själva jordbruksproduktionen kommer att börja hacka så stannar hela distributionen inom ett par dagar. Butikshyllorna och hushållens skafferier kommer att gapa tomma efter 1 till 12 dagar! Därför behövs en plan B,  för att klara ett krisläge. Så här ser Sveriges beredskap ut just nu, enligt tidningen Jordbruksaktuellt! :

1. Sverige är självförsörjande på spannmål, men produktionen av mjölk samt gris- och nötkött har sjunkit till mellan 40 och 60 procent.

2. Sedan inträdet i EU finns inga beredskapslager, vare sig i Sverige eller inom övriga EU.

3. De enskilda hushållens livsmedelslager beräknas räcka mellan tre och tolv dagar.

4. Butikernas lager räcker en dag, centrallagrens lager räcker mellan tre och åtta dagar, livsmedelsindustrin och hamnarna har lager för ett par dagar.

5. Om transportsystemet börjar hacka och kollapsa är det tomt i butikerna efter ett dygn. Och det gäller inte bara Stockholm!

6. Om landet isoleras är hälften av våra dagliga livsmedel, de som vi normalt sett importerar, slut efter tio till tolv dagar.

När det gäller krishantering i Sverige gäller ansvarsprincipen, vilket innebär att den myndighet som bedriver en verksamhet under normala förhållanden, även har ansvar i en krissituation.

-Fördelen med detta är att de aktörer, som har störst kompetens har ett långtgående ansvar för planering och hantering av kriser, menar Widegren.

– Olika myndigheter har olika ansvar och mycket kan klaras genom samverkan, men faktum kvarstår: det finns ingen statlig myndighet med ett samlat ansvar och vid en försörjningskris måste den enskilde klara sig själv, konstaterar Lindgren, som själv har en veckas reservförråd av mat hemma.

 

Och vad gör myndigheterna och våra folkvalda. Jo tillsätter en utredning, som rundar energiproblemet. Tillgången på olja på kort och lång sikt blir en ickefråga. Våra politiker väljer att bortse från nuvarande verklighet och risker. De hävdar benhårt att matsäkerheten är god. Framför allt genom EU-medlemskapet och den uttalade solidaritet som finns mellan medlemsstaterna.

ASPO Sverige menar i likhet med Sven Lindgren att det är dags att planera för en kommande brist på olja, då sannolikheten för att köpa olja på den fria oljemarknaden, gradvis kommer att försvåras och i värsta fall halveras redan om 10 år. Och detta gäller givetvis även de länder som vi importerar livsmedel ifrån. Dessutom är det få som insett att landet, staten Sverige, är i händerna på multinationella oljebolag som idag  importerar olja till Sverige. Dessa bolag säljer sen sin olja via svenska raffinaderier vidare ut på internationella marknaden till den som betalar bäst. En mycket obehaglig och osäker situation. För hur länge har Sverige, ett av världens mest skuldsatta nationer, råd att betala för sin olja som är helt avgörande för vår livsmedelsförsörjning?

Andra artiklar om livsmedelsproduktionen: Gunnar Rundgren har skrivit i Svd om det svenska jordbrukets hårda konkurrensvillkor. Jordbruken blir allt färre och allt sårbarare . ”Utvecklingen är densamma i Sverige: 1927 hade 350000 gårdar i genomsnitt fyra grisar medan år 2010 finns grisarna på 1700 gårdar med i genomsnitt 1900 grisar. En tredjedel av alla mjölkproducenter kommer att sluta de närmaste åren. Det stadfäster en trend som pågått mycket länge – man brukar säga att antalet mjölkbönder halveras vart tionde år.”

ATL Lantbrukets Affärstidning skriver om vikten av att ”vi måste kunna försörja oss, och  se till så att familjejordbruken har villkor så att de kan bestå har alltså många fördelar. Det ger till exempel sysselsättning, levande bygder och biologisk mångfald – men framför allt mat.”

Prognosmissar är legio för IEA