Den privatägda centralbanken Federal Reserve’s ordförande Ben Bernanke, annonserade häromveckan att man kommer fortsätta med öppna marknadsoperationer ”QE3”, i storleksordningen 40 miljarder dollar varje månad, tills vidare – utan angiven tidsgräns. Uppemot 500 miljarder dollar per år. Detta motsvarar nästan hela USA’s underskott i utrikeshandeln, eller ca 4% av BNP. Det är alltså Fed som köper dessa redan existerande skuldpapper (bostadsobligationer) för pengar den skapar ur tomma intet. Detta görs för att som man säger, ”få fart på ekonomin, och stimulera tillväxten”. Men tillväxten tar inte fart, trots ränta nära noll. En annan konsekvens av QE3 som man inte nämner från officiellt håll, är att osäkra tillgångar hos banker, byts mot mer likvida tillgångar. Risken hos bo-obligationerna tas över av centralbanken, och man håller de kommersiella bankerna under armarna.
Nu när möjligheten att elda på ekonomin genom att låta allmänheten skuldsätta sig allt djupare, är uttömd, så kan man tycka att den rekordbilliga krediten borde elda på investeringarna inom industri och jordbruk. Men det verkar inte hända. Ekonomin växer inte. Varför, kan man fråga sig.
Fed’s pengatryckande/obligationsköp är självklart inflationsdrivande. I andra änden har vi bankerna vars kreditgivande torkar upp – detta är deflationsdrivande. Vilken kraft vinner till slut? US-dollarn har av historiska skäl status som världens referensvaluta. Och USA har en mångårig historia av stort handelsunderskott mot omvärlden. Detta har lett till att mycket stora mängder dollar har ackumulerats i omvärlden. Världens alla centralbankers valutareserv utgörs till mer än 60% av US-dollar, trots att landet har stort handelsunderskott och underskott i de offentliga finanserna, på federal nivå, och ofta delstatlig nivå. Detta gäller alltså endast centralbankers innehav av US-dollar. Dessutom finns stora mängder dollarobligationer i statliga fonder av olika slag, tex. hos norska statens pensjonsfon utland, populärt kallad ”oljefonden”. Denna är en av världens största sovereign wealth funds. Den reala avkastningen på dessa dollarobligationer har sedan ca 1980, stadigt sjunkit och ligger nu nära noll. Bernankes pengatryckande lär nog inte förbättra den situationen. I dokumentet ”Forvaltningen av Statens pensjonsfond i 2011” skriver författaren ”Realrentene i obligasjonsmarkedet var ved utgangen av 2011 svært lave…”
Många som intresserar sig för ämnet peak oil brukar peka på att vi har deflation i ekonomin just nu, och på kort sikt stämmer det. Kreditexpansionen torkar upp och penningmängden stagnerar. Men de obalanser som vi har haft i den globala ekonomin, har alltså gjort att nya ”skulder” och ”pengar” ackumulerats i decennier . Om ”marknaden” bestämmer sig för att överge, om än bara en liten del av sina dollarinnehav så skulle det innebära en stark press nedåt på dollarn. Kan den svaga ekonomiska utvecklingen sätta en ”hyperinflationssnöboll” i rullning i USA? Om dessa dollartillgångar börjar säljas av, vad kommer fårskocken att fly till? Guld, aktiemarknaden, råvaror, skog & jordbruksmark eller spannmålsterminer? Eller kommer deflationstrycket ”vinna” över de inflatoriska krafterna…? Ekonomen Hyman Minsky m.fl. beskrev penningsystemet som i grunden instabilt. Det känns spontant som ekonomin balanserar på en tunn lina. Kommer centralbanks-direktioner, politiker och byråkrater inom tex. IMF mm. att kunna hålla balansen framöver?
Via Zerohedge och sedan Max Keiser hittade jag denna roliga bild, som illustrerar situationen:
Sett på två års sikt bör dock kronan stärkas mer med tanke på den svenska ekonomins relativt starka utveckling i jämförelse med eurozonen vars problem inte är av snabbt övergående karaktär.