Så har den sista av alla rymdresorna med rymdskytteln skett.
Det började 1972 när Apolloprojektet med månlandningarna höll på som bäst, det byggdes fem fungerade färjor, två förstördes i olyckor och eran tog slut i dag då Atlantis landade. Så efter 30 år så har USA ingen möjlighet att skicka upp tyngre utrustning till ISS, och sedan Mercury programmet så har USA inte heller någon möjlighet att skicka upp människor i rymden. Är det så att detta är ett tecken på nergradering vi har passerat toppen på komplexiteten. Och med budgetproblemen i USA så kommer en hel del projekt att skrotas i olika organisationer.
Läs mer om detta på The Oil Drum.
STS-135: The Last Shuttle Mission.
__________________
Antal lästa gånger: [CPD_READS_THIS]
Felet med rymdfärjan är att den inte lades ner eller designades om rejält för ca 20 år sedan, den var ingen lyckad konstruktion.
Nasa är en svårbegriplig statsfinansierad organisation som i bland lyckas bra med sina projekt men ofta blir de politiskt motiverade ”pork barrel” projekt som skall mata tillbaka skattepengar i rätt valdistrikt och spenderandet blir viktigare än resultatet vilket är förödande. Om nedläggningen är ett tecken på fallerande komplexitet är det den amerikanska politiken som håller på att brista, de hade kunnat göra så mycket mer, även inom samma budget.
Som jag ser det finns hoppet för rymdindustrin i företag som SpaceX som bygger på gamla erfarenheter och moderna tekniska verktyg och fokuserar på att utveckla och bygga prylar i stället för att administrera ihjäl sig. De är lika effektiva som Scaled Composits eller (flyg) Saab.
Jag skulle vilja hävda att USA haft goda möjligheter att skicka upp människor i rymden även efter 1963, även om vi helt bortser från rymdskyttelprogrammet. Som du själv skriver så skickade man ju regelbundet upp människor i rymden (inom ramen för Apolloprogrammet) också nästan tio år efter att Mercury-programmet lades ner, helt utan rymdfärjor.
Visst var det spektakulärt att erövra rymden från Gagarin till landningen på månen, men vad har hänt sen?
Mänsklig nytta för överlevnad och värdigt liv finns inte i rymden eller den teknik som kommit fram genom alla dessa miljarder som satsats under alla år. Det är väl en herrans nåd att vi nu kan lägga dessa vansinnigheter bakom oss och försöka överleva på moder jord. Det kommer att bli nog så svårt!
Visst var det väl en bragd att skicka upp ett par gubbar till månen för 42 år sedan. Då hade jag inte ens en miniräknare. Att de med den tidens ”stenåldersdatorer” ändå kunde utföra dessa dockningar som liknar att hitta en nål i en höstack, utan att det gick snett någon av gångerna, med tanke på de problem och olyckor som hänt de nu pensionerade farkosterna som bara svävat runt planeten fullproppade med den mest avancerade teknik människan framställt… :)
Jag håller inte alls med om att rymdteknologin har varit onödig. En stor del av våra kunskaper om atmosfären och klimatet är helt beroende av satelliter, utan denna teknologi skulle mer av vår miljöpåverkan komma som en överraskning. Ekonomiskt betyder kommunikations och navigeringssystem väldigt mycket och de ger även möjlighet till resursoptimeringar i andra verksamheter.
Sedan håller jag på att det finns ett stort och bestående värde i kunskap och att förstå universum. Oljeepoken gav många följder, det skulle inte förvåna mig om ovanan att ha klippta gräsmattor kostade mer än rymdforskningen som gav världsuppfattningsändrande kunskap.
Om det är så illa att peak oil gör att det är kört för våra samhällen och vi lika gärna kan ge upp och lägga oss att dö skulle jag rekommendera att satsa rejält på att skicka upp några nya större teleskop, forska intensivt och sedan spara resultaten på bestående medier som vår epoks pyramidprojekt för de kulturer som kommer efter oss. Nu tror jag inte att det är så illa men av allt det som vi tar oss för inom vår kultur är insamlad kunskap det som kan vara mest bestående.
Det som irriterar mig med rymdfärjan är att den har varit ganska kass både för kunskapsinsamling och teknikutveckling utan mera fungerat som en stor papperstugg för kvalificerade människors tid och allehanda resurser.
Tycker att budskapet i inlägget om komplexiteten i samhället är bestickande och inte får glömmas bort. Hur graden av nytta vi en större komplexitet når sitt max för att senare avta. Dessvärre är detta ett fenomen i samhället, som inte bara gäller rymdfärder, utan breder ut sig överallt.
I ett komplext system går det inte att härleda orsakssambanden till skillnad mot ett enkelt eller komplicerat system. Klimatet, människokroppen och den globala ekonomin är exempel på komplexa system. Ingen har överblicken och kan styra ett komplext system.
Den ökade komplexiteten är möjlig tack vare tillgången på energi främst olja. Utan billig olja får vi svårt att hålla igång vårt komplexa samhälle! Samhället idag är oerhört skört och ljusår från resiliens.
Jag håller med om att samhället behöver förenklas och ”komplexiteter” monteras ner för att prioritera om resursanvändningen för att kunna investera och hålla igång viktigare funktioner.
Själv är jag inne på att prioritera tekniska förmågor som gör att vi kan fortsätta producera livsnödvändiga produkter och tjänster och utöver det en hyfsad mängd lyx som t.ex. enkel tillgång till varierad kultur. Jag prioriterar gärna ner forskning av låg kvalitet, ineffektiva delar av statsapparater och överambitiösa delar av EU, företag med stor administration i förhållande till produktionen och diverse verksamheter som inte är del av en ömsesidigt gynnsam handel. De tidigare exemplen är till stora delar något som bör göras av politiken och de senare något som till stora delar bör göras av marknaden om den inte riggas för att gynna befintliga stora organisationer.
På det stora hela tror jag på att det lokala samhället behöver färre administratörer och fler arbetare, att begåvade människor gör karriär med att lära sig svåra saker och att både höga och låga är nöjda med en låg men säker lön. Mera 1950:tal än 1990:tal, även på en mycket lägre ekonomisk nivå kan vi fortfarande ha ett samhälle där begåvade människor anstränger sig i decennier med att lära och lära ut i stället för att odla potatis för hand.
Jag tror att ekonomin kommer att krympa till det ”golv” som ges av biomasseflödet från skog och åker och elproduktionen, jag brukar lite skämtsamt kalla det för det bionukleära samhället. Jag är i peak oil kretsar bland de mera förhoppningsfulla om var detta golv kommer att ligga och förställer mig att det kan inkludera att säg Volvo Aero fortsätter svarva raketdysor för att fylla på satellitkonstellationer om än med 50 år gamla svarvar och det är inte säkert att de satelliter som kan skickas upp om 20 år blir bättre än de som tillverkas i dag.
Varje ca 10 år som går gör elektroniken mera avancerad och den globala väven för att producera den ännu mera ihoptrasslad och skör men samtidigt blir sådant som tidigare varit svårt enklare. Det är mycket lättare att producera 1980 talets elektronik med 2010 talets kunskap. Det skall bli intressant att se hur det här utvecklar sig framöver. Det är några år sedan jag på the oil drum påpekade att det inte behövs någon stor apparat i hemmet för att få det mesta av nyttan med internet, nu börjar de avancerade androidmobilerna klara av det mesta och en generation till med traditionell utveckling och de blir även billiga. Kommer vi att få ett antal fabrikskomplex som fortsätter producera dem i mångmiljonantal? Jag tror det blir en enorm fokusering på att åstadkomma detta och om det misslyckas får vi nöja oss med enklare lösningar.
Förhoppningar om framgångar i eländet i stället för förhoppingar om vaddå? Jag är fortfarande nyfiken på vad det är du hoppas på.
Magnus! Hur ska system som vuxit in i andra system och skapat ”komplexiteter monteras ner” Allt hänger ihop!Det är svårt att backa när man inte vet hur man ska göra, ”orsakssambanden” är oklara. Du försöker ännu en gång i den argumentation både äta och behålla kakan. I den nya verkligheten vi glider in i vare sig vi vill eller inte måste vi välja! Vad jag hoppas på? En ordnad nedmontering av det komplexa samhället utan kaos, där vi använder den olja och andra fossila bränslen som finns kvar för att ställa om och bygga ett robust samhälle baserat på 20-30% förnybar energi som finns tillgängligt.
Dessvärre som kommer inte denna omställning att få smärtfritt vem vill förlora makt, pengar och inflytande frivilligt. Det gäller företagsledare som politiker, alla sitter i samma båt. Titta på Noam Chomskys funderingar om framtiden publicerad på The Nation under våren. Finns oxå här på ASPO Sverige!
Jag glömde att skriva att mina förhoppningar på marknaden och politiker är minimal. Sannolikheten att de ska ta initiativ för att bygga detta resilienta samhälle är mycket liten. Politiker är inte proaktiva utan kommer bara hänga med och justera och trixa efter bästa förmåga när helvetet infinner sig och framför allt se om ”sitt eget hus.” Möjligen kommer lokala politiker att agera, då de ändå ställs till svars inför väljarkåren.
Som sagt Omställningsrörelsen som breder ut sig internationellt där medborgarna själv tar initiativ och försöker bygga upp ett alternativt sätt att leva ger åtminstone ett hopp inför framtiden.
Jag förväntar mig att olika industrigrenars anpassning till krympande oljetillgångar kommer att ske på motsvarande sätt som de sedan länge vartefter migrerar till nya länder, en bit i taget. En hel del läggs ner och de livskraftigare delarna flyttar dit där det finns el, andra råvaror och stabila samhällen. Har jag rätt borde vi inom några år få ett inflöde av industrietableringar till länder som Sverige.
Jag förväntar mig även en ökande standardisering av fysiska produkter och färre varianter i stället för kontinuerligt ökande utbud. Det finns även fina synergier mellan producerbarhet, underhållsbarhet och återvinningsbarhet hos fysiska produkter om man designar för det från början. De produkter som har sådana egenskaper bör bli attraktivare när folk måste spara för att köpa det de absolut behöver, det finns gott om designkapacitet i världen som kan göra produkter bättre.
Den viktigaste mekanismen för dessa typer av förändringar är den vanliga marknaden, politiken kan påverka delar av detta men knappast skapa en gosplan som kan administrera det.
Jag finner det troligast att förändringen delvis blir kaosartad med regioner som går under och då försvinner som efterfrågan (demand destruction) och ger varnande exempel för andra länder och regioner. Något som jag är rädd för med detta är om det finns krafter som tycker att det är en lätt lösning och försöker skapa mer kaos eller om konflikterna helt enkelt sprider sig. Ett test på vart det är på väg är hur världen reagerar på svälten i östafrika, kommer de regionerna att lämnas att dö som ekonomiskt irrelevanta? Det här är inte något som jag vill skall hända, problemet är att om förändringen går snabbt kommer behoven kommer att överstiga de godhjärtades förmåga.
Det jag hoppas på är att mitten av tjugohundratalet blir lugnare med färre dödade genom våldshandlingar och svält än första halvan av nittonhundratalet och jag försöker hoppas att det kan bli mycket bättre än så. Blir det inte värre än så kommer de flesta kulturer och människor att klara sig. Om politiken är klok och många investerar för framtiden i stället för att konsumera i dag kan det bli väldigt mycket bättre. Om politiken blir kass blir det förfärligt. Omställningsrörelsen ser jag som något konstruktivt som kan bidra till detta och den är extra intressant eftersom jag inte hittar någon konflikt mellan deras förberedelser för en osäker framtid och andra förberedelser.
Jag tror alltså att framtiden blir dålig men överlevnadsbar och möjlig att förbättra. Dock gäller det även att överleva själv och alltså undvika att deppa ihop och se till att göra något produktivt, ett av de största hoten är att ha en realistisk verklighetsuppfattning…
Magnus och Jeppen eller Peppen!
Sorry men har svårt att acceptera en pseudonym om man vill diskutera seriöst. Att gömma sig bakom en täcke som du gör är tveksamt.
Du skriver om mig. vilket kanske är sant: ” Å andra sidan är han så sluten och ointresserad att jag bara slösar tid.”
Vem är sluten du eller jag? Vågar man inte tala i eget namn och stå för sina åsikter, så får man nog ta en del törnar. Visst jag pucklar på Magnus ibland oförtjänt kanske, men han vågar åtminstone stå för sina åsikter vilket hedrar honom!